"Experter i EU anser att fördelarna med den omstridda utskrivningen av narkotikaklassade mediciner till barn och ungdomar med adhd överväger nackdelarna." SVT Rapport 25/1
En nyhet med några veckor på nacken som märkligt nog inte väckte några som helst reaktioner. Det är gott att individer i behov av särskilda insatser får erkännande och tillgång till legitimerat stöd, tycks reaktionen ha varit. Och det är förstås sant, men en sådan inställning utelämnar viktiga aspekter av den här frågan.
Diagnosen ADHD är omtvistad (se exempelvis den skrämmande och engagerande boken "Diagnosens makt" för en diskussion). Det är oklart vad orsakerna är. Vilket naturligtvis hänger samman med att själva problembeskrivningen inte är tydlig. Att någon är "...mer eller mindre okoncentrerad" (Att platsa i en skola för alla s.52) utgör det grumliga centrum kring vilket definitionen kretsar. Det är denna grumlighet som ger diagnosen dess styrka, för hur stor andel av svenska grundskoleelever kan den inte tillämpas på? Och det är just i relation till skolprestationer som begreppet måste förstås. För det är framförallt i skolan som problemen uppstår. När en elev inte riktigt hänger med sina klasskamrater dyker tanken 'hon kan inte koncentrera sig tillräckligt' gärna upp, kanske i kombination med någon annan uppenbar last som att 'hon är stökig på lektionerna' eller vad det nu kan vara.
En av de poänger som Hjörne & Säljö så förtjänstfullt driver i sin skrämmande skildring "Att platsa i en skola för alla" är att skolans representanter inte problematiserar denna spontana problemdefinition eller tänkbara anledningar till bristande koncentration. De kritiska analyserna av problemet existerar inte, det finns inget starkt maskineri som gör en grundlig utvärdering av problemen. Det finns förvisso 'elevhälsoteam' med uppdrag att göra just sådana grundliga utvärderingar, men där gäller istället snabba beslut på ytliga grunder, styrda ("medierade") av de diagnoser och det individfokuserade språkbruk som är förhärskande. För den som inte hänger med i skolan, oavsett orsak, är den kliniska diagnosen inte långt borta. Och med diagnosen följer ett piller, tyvärr inte är framtaget för att lösa just denna problemsituation. Dels eftersom ingen vet orsakerna, dels eftersom det är ett just ett piller avsett för ena parten i en konflikt. Concerta, ett av de nu godkända läkemedlen för ADHD:
"...används i vissa länder även för att behandla människor med kraftiga hjärnskador, svårt Aspergers syndrom, narkolepsi, vid kroniskt trötthetssyndrom samt vid kraftig depression som visat sig resistent mot antidepressiva läkemedel. " Svenska wikipedia
Kanske hjälper det i vissa fall där diagnosen har ställts. Kanske inte.
I grova ordalag kan logiken sammanfattas som: Individens av lärare bedömda oförmåga att uppfylla lärarnas förväntningar på beteende och prestation inom ramen för den obligatoriska skolan är ett fysiologiskt grundat individuellt problem som löses genom att medicinera densamma. Problemet har inget att göra med skolans möjligheter att tillhandahålla individanpassad utbildning. Problemet har inget med familjen att göra. Problemet har inget med någon övergripande samhällskultur att göra. Vilket innebär att "...ingen i omgivningen lastas för de problem barnen har att leva upp till förväntningarna". (Hjörne & Säljö s. 54). Men som sagt EU:s experter har nu gått in som garant för förfarandet, de har enats om att fördelarna med medicineringen överväger nackdelarna. Och om något privat läkemedelsföretag tjänar pengar på det hela är det ju bara en bonus. Dom har säkert elevens bästa för sina ögon.
"Medicinerna, som i Sverige säljs som produkterna Concerta och Ritalin, är beroendeframkallande och studier tyder på att de kan orsaka bl.a. psykoser och hjärtrelaterade sjukdomsproblem." SVT Rapport 25/1
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar