Victoria Dyring, jag skäms för din skull. Som ett stort fan av public service i allmänhet och SVT och era informerade reportage i synnerhet såg jag med förskräckelse på måndagens Vetenskapens värld. Att skola, pedagoger och pedagogikforskare står i centrum för debatt och kritik är inget nytt. Men om skolan har problem, så har debatten om skolan utvecklat långt större problem. Vetenskapens värld är ett skrämmande exempel på hur dåligt informerad man behöver vara för att få gå in i rollen som den som ställer skola och dess representanter till svar. Jag ska försöka förklara varför.
Programmets första del följer den här ungefärliga ordningen. Inledningsvis presenteras programmets protagonister, Torkel Klingberg som forskar i kognitiv neurovetenskap och Agneta Herlitz som från psykoloiskt håll forskar om minne och lärande. Från dessa får vi en del forskningsrön presentarade, inkluderande bland annat att a) vi har olika förmåga att hålla saker i minnet b) minnet påverkar hur långa instruktioner vi klarar av c) detta skapar en utmaning för lärare. Vi får även veta att en teknik för att lära sig är att repetera, genom att man besvarar frågor om och om igen, ju fler gånger, desto bättre. Det är även bra att vara intresserad, att förstå sammanhanget, och att röra på sig. Slutligen får vi veta att enkla vetenskapliga experiment har gett dessa insikter och att experiment borde användas oftare. Skolan borde vila på vetenskaplig grund.
Så här långt kan jag som pedagogikforskare konstatera ett par saker
- Ingenting nytt har tillförts det pedagogiska kunskapsläget. Inget av det här har inte för redan och för länge sedan visats i pedagogisk forskning.
- Den naturvetenskapliga modellen, med små enkla experiment, problematiseras aldrig. Den har varit väl använd inom pedagogisk forskning genom tiderna. Det var där vi började en gång i tiden. Anledningen till att den kompletterats med en uppsjö av andra metoder är enkel. Experimenten simplifierar den komplexa skolverkligheten så till den milda grad att den inte klarar av att svara på alla relevanta frågor. Den räcker inte till. Ingenting är nytt eller konstigt med det här för den som är insatt.
- Olika varianter av små kunskapstest genom kontinuerligt muntligt utfrågande av elever eller skrifltliga motsvarigheter har använts länge i skolans olika nivåer. De underligheter som uppstår i praktiken, och som ägnats en hel del forskning, berörs inte på något sätt i programmet.
Det är förvånande att den som ska leda oss tittare på en resa mot nya insikter inom lärandeforskning inte ställer en enda problematiserande fråga. Saknas här den basala kunskap som krävs för att ställa grundläggande frågor? Eller, åtminstone ställs inga fördjupande frågor till dessa två representanter för vad som inom programmets logik får räknas som lite bättre discipliner. Och nu händer något skrämmande i programmets narrativ.
Torkel Klingberg gör en tillsynes spontan och grov liknelse mellan 1800-talets sjukvård och dagens skola; att verksamheten drivs av okunskap och ogrundade trender. I sammanhanget är det ok, han vill göra en poäng om skolverksamhet. Men poängen tillskrivs en helt annan dignitet av programledaren.
På 1800-talet ägnade man sig åt åderlåtning och har precis lärt sig att tvätta händerna före operation, konstaterar Dyring dramatiskt innan nästa gäst presenteras:
"Trevor Dolan, pedagogikforskare vid Stockholms Universitet; är din forskningsgren så här omodern?"Det som nyss handlade om praktisk skolverksamhet handlar nu om pedagogikforskning! Dyring likställer den otroligt komplexa, politiskt impregnerade skolpraktiken är med en av de vetenskapliga discipliner som beforskar den, pedagogik. Skolpraktiken håller inte måttet, alltså är de pedagogiska teorierna dåliga. Det här är, faktiskt, exakt lika korkat som att påstå att bristerna inom Caremas äldreomsorg är medicinforskningens fel. Det vänder sig i magen på mig. I flera omgångar har det blivit ett stort hallå i sverige och internationellt om att hygienen på sjukhus har försämrats, ofta genom att personal glömmer så självklara saker som att tvätta händerna ordentligt. Ingen ifrågasatte medicinforskningen för det. Och varför skulle dom? Det vore fullkomlgt absurt. Många fler exempel finns, men är här överflödiga. Det är skillnad på teori och praktik.
”Brister i det infektionsförebyggande arbetet beror sannolikt mindre ofta på att metoder och rutiner är inadekvata än på svårigheten för vårdpersonal att ständigt vara informerad, alert och motiverad att följa dem” SOS, 1998:12.
Trevor Dolan får ingen lysande start på sin insats i programmet, och han faller till slut för det narrativa trycket att bekänna disciplinens otillräcklighet. Han förklarar att vi har en oförmåga att öppna oss för kunskap som kommer utifrån, dvs från andra discipliner. Dyring verkar nöjd, har nått dit hon ville, slutar ligga på. Men att detsamma kan sägas om säkert de flesta disciplinerna kommer inte fram. Motstånd mot andra discipliner ligger i disciplinindelningens natur. Det verkar som om Torkel, representant för neurovetarna har är lätt tveksam till pedagogikforskningen, exempelvis. Men det kanske legitimeras på något vis av att disciplinen är så dålig? Och det vet vi ju för eftersom att skolpraktiken inte involverar tillräckligt fråga-svar strukturer, eller?
Eftersom jag nu forskar om utbildning om medicin och sjukvård (delvis med hjälp av experiment kan jag tillägga) så läser jag mycket forskning om utbildning och lärande genomförda av medicinare. Jag tror att Dyring skulle kunna lära sig ett och annat om kvaliteten i och relevansen av denna forskning genom att göra detsamma. Låt mig säga så här. Det skadar åtminstone inte att ha en grundutbildning i lärande och utbildningsfrågor när man ska forska om det. Det hjälper till att relatera delar till en större helhet. Isolerade experiment fyller en viktig funktion, men om lärdomarna någonsin ska kunna implementeras i en praktik så behöver praktiken studeras i sin komplexitet. Och där är det svårare med randomiserade, kontrollerade experiment med double blind och allt annat som vi vill se på menyn.
Det vore fantastiskt om skolan byggde i högre utsträckning på vetenskaplig grund. Det kommer den aldrig göra det fullt ut. Mänskligheten är både en brist och en tillgång i den verksamhet som ska forma nästa generation av samhällsmedborgare, vars främsta uppgift inte kommer vara att minnas saker. Och om den vetenskapliga grunden bara skulle utgöras av experimentell minnesforskning, ja då kan det faktiskt lika gärna vara.
Vi har idag hamnat i ett läge där debatten om skolan är i sämre skick än skolan själv. Snälla debattörer, fortsätt gärna ställa krav på skolan men glöm inte ställa krav även på er själva och varandra.
